what doesn't kill you
En mycket händelserik helg må jag säga...
I fredags rullade vi hem till Emelie för att fira hennes 19-årsdags med lite förfest innan det var dags för utgång på Harrys samt Höga C.
Någonstans runt midnatt när vi är som bäst igång inne på dansgolvet känner jag hur jag får en spark på ankeln och benet viker sig vid fotknölen och jag ramlar. Då jag hade mina klackar på blev vikningen ganska ordentlig och jag fick sjukt ont. Pustar en sekund men fortsätter dansa i två timmar till innan vi vänder hemåt. När jag har cirka kilometern kvar hem får jag så ont i ankeln att jag får ta av skorna och promenerar hem barfota på isiga gator.
Väl hemma störtar jag i säng med en pulserande och öm vänsterfot men somnar ganska fort ändå.
Sen, klockan 6 vaknar jag av att foten värker så mycket att jag blir spyfärdig och skakar i hela kroppen. Krälar mig ner för trappan mot köket för att hämta spyhink och vatten men inser att jag omöjligen kan ta mig upp för trappan sen igen så lägger mig i soffan under en filt och bara skakar. Foten är nu svullen som en ballong och varenda liten rörelse hugger i hela benet.
Strax före 8 vaknar mamma och kommer ner till mig, vi ringer sjukvårdsupplysningen som genast reserverar tid på akutmottagningen åt mig. Väl där blir det röntgen i alla möjliga vinklar på foten och sedan en 2,5 timmars väntan på att röntgenläkaren ska kolla över bilderna.
Resultatet?
Inget brutet men ev spricka i något ben i fotknölen vars namn jag glömt samt mycket traumatiserade ligament, leder och muskelfästen. Inget gips (TACKA GUD FÖR DET!!!) men stabiliserande bandage samt kryckor i minst 6 dagar.
Och inte nog med detta, på morgonen efter utekvällen upptäcker jag och mamma tillsammans att någon lyckats ge mig en käftsmäll under kvällen då min kind är aningen missfärgad och gött svullen.
Trots allt detta så var fredagskvällen helt galet rolig, men nu blir det lugnt ett tag.
I fredags rullade vi hem till Emelie för att fira hennes 19-årsdags med lite förfest innan det var dags för utgång på Harrys samt Höga C.
Någonstans runt midnatt när vi är som bäst igång inne på dansgolvet känner jag hur jag får en spark på ankeln och benet viker sig vid fotknölen och jag ramlar. Då jag hade mina klackar på blev vikningen ganska ordentlig och jag fick sjukt ont. Pustar en sekund men fortsätter dansa i två timmar till innan vi vänder hemåt. När jag har cirka kilometern kvar hem får jag så ont i ankeln att jag får ta av skorna och promenerar hem barfota på isiga gator.
Väl hemma störtar jag i säng med en pulserande och öm vänsterfot men somnar ganska fort ändå.
Sen, klockan 6 vaknar jag av att foten värker så mycket att jag blir spyfärdig och skakar i hela kroppen. Krälar mig ner för trappan mot köket för att hämta spyhink och vatten men inser att jag omöjligen kan ta mig upp för trappan sen igen så lägger mig i soffan under en filt och bara skakar. Foten är nu svullen som en ballong och varenda liten rörelse hugger i hela benet.
Strax före 8 vaknar mamma och kommer ner till mig, vi ringer sjukvårdsupplysningen som genast reserverar tid på akutmottagningen åt mig. Väl där blir det röntgen i alla möjliga vinklar på foten och sedan en 2,5 timmars väntan på att röntgenläkaren ska kolla över bilderna.
Resultatet?
Inget brutet men ev spricka i något ben i fotknölen vars namn jag glömt samt mycket traumatiserade ligament, leder och muskelfästen. Inget gips (TACKA GUD FÖR DET!!!) men stabiliserande bandage samt kryckor i minst 6 dagar.
Och inte nog med detta, på morgonen efter utekvällen upptäcker jag och mamma tillsammans att någon lyckats ge mig en käftsmäll under kvällen då min kind är aningen missfärgad och gött svullen.
Trots allt detta så var fredagskvällen helt galet rolig, men nu blir det lugnt ett tag.
Kommentarer
Trackback
