SoffiProppi

Nu vet jag inte vilka ni som läser min blogg är, men jag har funderat på en sak länge.

Känner ni mig?

Anser ni, att genom att läsa min blogg vet ni vem jag är och hur jag tycker, tänker och fungerar? Nu kanske ni är en släktning, vän, klasskamrat, lärare (!?!????!?), kollega eller familj som då har lite mer insyn i mitt liv än vad som glimtas här i bloggen. Men ni andra?

När det gäller mig kan jag dock avslöja en sak. Ni som läser min blogg utan att någonsin träffat mig, vet ungefär lika mycket som mitt liv som många av de nämnda ovan.

Jag är bäst. Bäst på att gömma känslor. Bäst på att gömma hur jag egentligen mår. Bäst på att ljuga.



Så mycket har hänt i mitt liv att jag skulle kunna skriva en bok tillsammans med en uppföljare som jag fyller med alla gömda känslor.

Skulle någon fråga vad jag skriver om skulle inget svar ges. Jag hatar att prata om mitt välmående, min hälsa, mitt liv. Allt som är viktigt för att må bra, avskyr jag att prata om. Jag gillar inte att be om tjänster, jag gillar inte att prata om mina problem. Varför skulle jag vilja tynga ner någon annan med mina problem? Dumt.

Jag gillar egentligen inte sådana här inlägg, alltså inte alls. Det känns falskt, men min bägare rinner snart över och jag bara måste få uttrycka mig. Det finns ingen tid till att teckna och gitarren saknar sträng. Min lille fula blogg fick hoppa in som substitut.

Såhär brutalt ärlig har jag inte varit förut och jag får ångest när jag ser "Spara & publicera"-knappen. Men hälften av er kommer säkert inte ens läsa halva inlägget, en tredjedel fnyser *fjortis* och resten är förhoppningsvis mina vänner som redan vet en del av vad jag pratar om.



Puss för att ni finns, ni är underbarast, allihopa. ♥